Helga från Häljeboda

helga_fr_haljeboda

Berättelsen om Helga från Häljeboda var en framtidsvision men inga tomma fantasier. Den funktionalitet som beskrevs 2001 var redan då till stor del möjlig, men krävde en genomtänkt och tålmodigt genomförd strategi för att bli verklighet – såväl inom Landstinget i Värmland som på andra ställen. Tyvärr har det ännu inte blivit verklighet – men kan fortfarande tjäna som inspiration. Här kan du läsa den broschyr som Landstinget i Värmland publicerade, IT-stöd för vårdprocessen. Tyvärr är typsnittet lite svårläst i denna version, men berättelsen om Helga går ändå bra att läsa.

Du kan också läsa berättelsen om Helga här!

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Helga från Häljeboda

Handläggare

Jag är HANDLÄGGARE. Det är min titel: handläggare. Känn på det! Vilket ord! Vi har alla händer, som vi lägger här och där, som det passar sig – eller inte. Men vad gör en handläggare?!

En titel brukar ju säga något om vad den som bär titeln gör. Men min officiella titel säger inte mycket om varför jag är här eller vad jag sysslar med.

Och inte blir det bättre av att det saknas en engelsk motsvarighet till ”handläggare”. ”Officer” som vi tydligen ska kallas i internationella sammanhang är i min värld något helt annat, och jag har ju varken fått uniform eller gradbeteckning när jag representerat min arbetsgivare  abroad!

Efter tio år fascineras jag ändå av detta ålderdomliga  och svårbegripliga ord. Och ord är ju något som vi inom vår organisation tar på  största allvar, så det måste ligga en mening i att vi kallas så!

I min ungdom vikarierade jag som skötare och biträde. Då var jag inte riktigt betrodda att arbeta med ord, utan bara med enstaka Bokstäver, som skrevs med trötta tuschpennor på slitna tavlor i Sköljen. Från Bokstavsskötare har jag alltså avancerat till Ordbrukare – och i benådade stunder till Meningsbyggare, då de mödosamt hopsamlade och varsamt tämjda Orden flockats samman till Meningar, som säger något om Helhet, Sammanhang och Vår Ståndpunkt.

Så vad är meningen med ordet, min titel? Bokstavligen?

Som sjuksköterska använde jag händerna mycket påtagligt och konkret: för att känna, hålla, hantera, klämma, binda, linda, sticka, spruta, spola, spjäla.

Men också som Handläggare använder jag mina händer, både konkret och symboliskt och metaforiskt. Jag hälsar på andra, öppnar dörrar, ställer fram stolar, pekar och gestikulerar. Mina händer är också deltagare i de möten jag har med andra! När jag arbetar på egen hand (!) gör jag också en massa saker med mina händer: slår upp, bläddrar, stryker under, anteckningar, skriver rent, skriver om – men framför allt försöker jag ta tag och få grepp om saker, begripa vad andra menar, vända på frågeställningar, vrida på ord, bygga nya meningar. Att granska skrivelser och rapporter är ett mentalt handarbete, precis som att formulera förslag och synpunkter. När jag med min hand skriver ord på ett papper händer saker i huvudet som inte skulle hänt om jag inte skrivit med handen.

Handen är en yttre kroppsdel – men också en väsentlig del av vår hjärna. Det vi fysiskt gör med våra händer gör vi mentalt – eller ”andligt” – med hjärnan. Filosofen Kant kallade handen för ”människans yttre hjärna”. Vi griper med våra händer och be-griper med hjärnan. Fattar du? Och det vi be-griper sitter både i kroppen och i huvudet, i vårt eget inre kosmos av neural kopplingar.

Handen är förmodligen det viktigaste organ människan har – läste jag nyss i en Understreckare av Merete Mazzarella. Det som skiljer Människan från alla (andra) djur är våra händer, med det fantastiska tumgreppet som lagt grund för alla innovationer och tekniska framsteg; för all vår kultur.

Varje hand är unik, ingen är den andra lik. Till och med enäggstvillingar har olika fingeravtryck på sina händer. Det är samma med orden, åtminstone så länge vi har dem i munnen och luften eller på papper – men inte alltid när vi låter maskiner ta hand om dem. När vi människor – handläggare! –  tar hand om Orden kan vi se att de är olika, även när de ser identiska ut. De terminologer som drömmer om entydiga termer och begrepp kommer att bli besvikna – tack och lov! Varje ord och begrepp har en klar och solig framsida – och en skuggiga baksida där språkets ständiga tvetydighet och motsägelsefullhet skapar utveckling så att nya tankar uppstår. Det är i dessa sprickor ljuset sipprar in. De otämjda orden – synonymerna och homonymerna och jargongerna – är våra vänner – fattar ni?! Deras existens befriar oss från tvärsäkerhet.

Vi pratar om ”Digitalisering”.  Digital kommer från engelskans digit (för siffra) som i sin tur kommer från latinets digitus – i betydelsen finger. Begreppet digital kommer alltså indirekt från den gamla seden att räkna på fingrarna, en rent handarbete! Jag ser detta som en påminnelse om att vi inte ska glömma händerna! Sluta peka finger och låt oss alla vara Handarbetets vänner. För det är ju vi handläggare som ser till att saker och ting händer!

Jag ska sluta med en parafras på en strof frånTomas Tranströmer, som hade ovanligt god hand med orden. På något sätt tycker jag att dessa rader ur hans kända dikt Romanska bågar beskriver mitt jobb som handläggare:

”Skäms inte för att du är handläggare, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

(några Tankar vid Dagens Slut, tänkta och framförda vid vår sektionsdag 10 oktober 2016)

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Handläggare

Framtid?

Är det meningsfullt att säga något om framtiden? Man kan ju inte veta något om den, mer än att den är oviss. Att försöka förutspå sin egen framtid är omöjligt och kanske också farligDSCF6738t? Att ”utmana ödet” – vad nu det är.

Finns det en plan för varje individs liv? Någonstans i Universum – eller bortom? Otillgänglig för den planen gäller, men ändå det facit som det fullbordade livet en dag ska ställas emot? I så fall borde vi lägga det mesta av vår energi på att lista ut vad denna plan innehåller, innan det blir för sent. Ta reda på vad som är viktigt att göra med återstoden av mitt liv. Om ”plan” och ”mening” är samma sak kanske det blir mera greppbart. Jag kan ju faktiskt känna efter vad som är meningsfullt för mig – även om det kräver en del ansträngning.

Jag vill tänka på min framtid. Och tala om den, skriva om den. Med insikt om att framtiden inte finns än, eller fanns då, när jag nyss tänkte ”framtid”. Nu är ju den tiden redan passerad och en ny framtid öppnar sig.

Att bara vara i nuet låter väldigt tråkigt och är förmodligen lika omöjligt som att sia om framtiden. Jag är min historia, min framtid och mitt nu. Och det är ju det som gör livet så spännande.

Skrivet den andra söndagen i fastan, på eftermiddagen ett par timmar innan tåget går.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Framtid?

Snart väntar friheten…

Jag har bestämt mig. Efter 45 år av anställningar och utbildningar är det snart dags att bli min egen. Är nu i full fart på mitt tionde och sista år på SKL – Sveriges Kommuner och Landsting. Det har varit givande, spännande och roliga år, som förhoppningsvis bidragit till en ökad patientsäkerhet och kanske också några positiva inslag i den nationella eHälsan.

Har några spännande och viktiga saker att slutföra: Sammanhållen vaccinationsinformation handlar om att alla vaccinationer ska registreras på ett sånt sätt att invånare och vårdpersonal kan hålla reda på vilka vaccin individen fått. Infektionsverktyget är ett IT-stöd för att lokalt följa upp infektionsläget och antibiotika-användning. Båda handlar om vårt skydd mot infektioner. När jag var nyutbildad sjuksköterska 1979 trodde vi nästan att infektioner var något som hälso- och sjukvården kunde kontrollera. Vi hade fel. Får vi inte stopp på bakteriestammarnas resistensutveckling mot antibiotika kommer det att allvarligt försämra förutsättningarna för sjukvård och för människors hälsa. Risken för stora epidemier och pandemier påminns vi ständigt om.

En fråga som engagerar mig mer och mer är berättelsens betydelse i vården. Narrativ medicin är ett kunskapsområde på väg att etablera sig i Sverige. Jag hoppas att under mitt sista år som anställd få bidra till den utvecklingen.

För det är ju så mycket annat jag vill göra! Segla, vandra, cykla, vara med barnbarn (och deras föräldrar)! Resa, på egen hand och tillsammans med Gunilla. Läsa fler av de spännande böcker som står i bokhyllan över sängen.

Och så vill jag berätta om min släkt. Förmedla något av det arv jag fått från Mor och Far. Nu har jag börjat så smått, här på min webbplats, under fliken Släkt i menyraden. Först kommer Fars berättelser från ungdom och krigsår. Sen blir det förhoppningsvis mer.

Arvika söndag 14 februari, några timmar innan tåget går tillbaka till Stockholm.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Snart väntar friheten…

Tiden går…

image…och nu är redan nästa sommar på väg mot höst! För en timme sedan simmade jag över Söderbysjön, mot den höga, solbelysta klippväggen till höger. En stor fågel – kanske en fiskgjuse eller en häger, jag såg inte så bra, glasögonen låg kvar på stranden – flög tungt över det dimhöljda vattnet. Det var vackert, numinöst som min Jungianska hustru skulle sagt. Nuddade klippan, vände om och simmade rakt mot den bländande morgonsolen. Plötsligt small ett skott och en skock gäss lyfte över badstranden. Kvar på stranden stod en man i arbetskläder och gul reflexväst, med lyft gevär. Det såg ut som han siktade mot mig! Han sköt ett eller två skott till. Jag viftade vilt med båda armarna för att upplysa om min närvaro. Jag hörde honom säga, eller ropa, han var nog hundra meter bort: – Det är lugnt…

Och jag simmade lugnt tillbaka till stenen där jag klivit i, torkade och klädde mig, tog min cykel och ledde den genom skogen till stranden där skytten – gärningsmannen? – stått. Han var borta, liksom den stora gråa bilen. Jag drack kaffe på en solbelyst klippa, cyklade sen hem.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Tiden går…

På väg

Nu rullar tåget! Har passerat Arlanda och slöar i sovkupen innan middag. Det finns restaurangvagn! En riktig en, med varmrätt och vin och riktiga bord. Men tågmästaren var ändå förtvivlad över situationen. Hon hade jobbat på SJ i 25 år, anställd när det fortfarande var Statens Järnvägar. Då var det roligt att jobba! Nu, vid 47 års ålder, funderar hon på att byta jobb. Orkar inte längre. Ständiga nerdragningar. I natt hade hon haft en mardrömsresan från Malmö. Ledningen hade beslutat plocka bort en sovvagn och hon blev utskälld av rasande guldkortsresenärer. Skäll, hån och spott i ansiktet är vanligt förekommande. Och bemanningen dras ner till minimum, nu ska tillochmed kioskserveringen på nattåget till Duved tas bort.

Tidigare idag, på vår sektionsdag i Björkhagen, pratade vi om framtiden för eHälsa. Jag tog upp metaforen med statliga eHälsomyndigheten som ett modernt och innovativt Banverk, vilket ledde till en intressant diskussion om vikten av att både ha bra infrastruktur och tjänster och innehåll. Måtte vi lära oss av järnvägens elände!

Men nu är det dags för middag,på spåret!

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för På väg

Mot nya farvatten!

Dags för nästa resa, ett nytt äventyr! Imorgon tar jag tidiga tåget tvärs över Sverige för de två sista arbetsdagarna innan en lång ledighet. Tisdag kväll kliver jag på nattåget mot Norrland, med ryggsäck och min hopvikta Brompton i ett snyggt paket. Förhoppningsvis vaknar jag utsövd och pigg i Boden vid 6-draget för vidare färd till Kiruna. Där har jag tänkt cykla kring i staden och fota några byggnader som snart ska ut på resa.

Efter fyra timmar i gruvstaden tänker jag dra vidare och göra ett nattligt uppehåll i fjällvärlden; Björkliden eller Riksgränsen, lite beroende på väder och humör. Dagen därpå ska jag vara i Narvik och sedan ta buss ut mot Svolvær för ett par dagars cykeltur på Lofoten.

På söndag ska jag möta Torbjörn (Lind) i hans segelbåt – Stormstarke – vid Evenskjer och på måndag morgon kommer kusin Stig (Solli) med flyg till Evenæs. Tre män i en båt ska sedan styra söderut mot Hammarøy och vidare ner längs Nordlandskusten och så småningom nå Sandnæssjøen och Blomsøy, där jag hoppas kunna fira Sankt Hans med Torbjörn och hans vänner och släktingar.

Därifrån har jag tänkt ta buss och färja till Mosjøen, där min far bodde i sin ungdom. Kanske hittar jag några spår efter honom och hans familj! Efter ett par dagar tar jag tåget söderut mot Trondheim. Kanske stannar jag till vid Falstad, lägret där far satt tillfångatagen de sista månaderna under kriget.

Sedan blir det mera tåg, från Trondheim ner till Oslo – och sen SJ hem till Arvika, som jag hoppas återse om tre veckor.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Godmorgon, sommar!

Hälsa är viktigt! Därför springer jag 2,4 km nästan varje morgon jag är i Björkhagen. Det går lätt nu när skog och mark grönskar och rådjuren betar på ängen, med buskarna fulla av fågelsång.

En och annan mänska är också ute vid sextiden  – men det är inte många! Och det är lite märkligt att mötas så där i skogen, småspringande mot ett okänt mål. Idag mötte jag en ung man i träningsdräkt, med ogenomträngliga solglasögon och öronen proppade av digitalt ljud. Han stirrar sammanbitet rakt fram. Jag sökte hans blick men den var otillgänglig bakom speglande glas. Inte hälsade vi! I Stockholm hälsar man ju knappast på en okänd.

Men sen mötte jag en kvinna med två små hundar. Och hon hälsade! Djuren kanske gör oss mera mänskliga, ger oss hälsa! Att inte hälsa är ju o-hälsa!

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Godmorgon, sommar!

Farväl Indien!

Tidigt lördag eftermiddag sitter vi åter på en svettig flygterminal och väntar på försenat flyg. Jet Airways fligth från Goa till Mumbai skulle ha avgått 16:10, vilket ändrades till 17:00 och nu 17:55, men det verkar inte osannolikt att det blir ytterligare förseningar. Vårt plan från Mumbai till Bryssel går 02:05 så vi borde ju hinna. Men blir det även förseningar på den fligthen lär vi väl missa anslutningen i Bryssel och riskera att fastna där. Jet Airways håller på att bli Njet Airways.image

Jag påstår att indier är dåliga organisatörer men Gunilla – min kloka följeslagerska på livsresan – hävdar att de bara har ett annat sätt att organisera. Resultatet är i alla fall mycket köande och väntan. När vi först kom hit, i god tid, och köat ett bra tag vid incheckningen, fick vi visserligen våra boardingcard för hela resan till Stockholm, men fick inte lämna in vårt bagage. För det skulle vi köa ytterligare en gång, 45 minuter senare. Sen sitter vi vid gaten och väntar, Gunilla studerar Röda Boken medan jag omväxlande lägger patiens, läser Lars Anderssons Ljus från ingenstans och skriver gnälltext till min blogg.

Enligt vår taxichaufför har det gått mycket dåligt för Goa de senaste åren, med minskande tursim och hög arbetslöshet. På väg till flygplatsen passerade vi ett stort varv, eller en uppläggningsplats för gamla uttjänta fartyg. De användes tidigare för att transportera järnmalm från gruvor här i Goa. Idag är gruvorna stängda och fartygen ligger på stranden och rostar sönder. Politikerna är korrumperade, blir valda genom att betala okunniga väljare på landsbygden och gynnar bara intressen från andra delar av Indien.

Själv hade vår chaufför tidigare jobbat med elektronik, på ett kabel-teve-företag, men då han inte fick den löneförhöjning han krävde sa han upp sig och skaffade med bankens hjälp en bil för att köra taxi. Han har en hustru som är utbildad sjuksköterska men nu hemma och tar hand om de två barnen, en son på fem som redan börjat i en bra skola, och en dotter på tre. Han trivs som taxichaffis, träffar många intressanta människor och lär sig mycket. Men han sitter för mycket still – och han är ganska rund om magen. Som ung var han en duktig fotbollsspelare, mittfältare, spelade i delstatens landslag om jag uppfattade honom rätt. Men han ådrog sig knäskador och måste sluta. Igår hade han oss som enda kund, med en inkomst på 1500 rupier, idag hade han uppehållit sig hela förmiddagen utanför vårt Inn, och skulle väl knappast få någon mer körning. Det är lite turister i Goa nuförtiden. Och än värre blir det förstås under regnperioden, särskilt från juli till oktober. I juni kommer en del turister för att se på regnet, som tydligen är mycket vackert. Regnperioden är ett ekonomiskt problem då det inte kommer några turister – det är bara att ligga kvar i sängen och titta på teve enligt vår sagesman. Men i övrigt brukar inte Goa ta någon större skada av regnet; det är bra avrinning tack vare de två floder som rinner ut i Arabiska Sjön på var sin sida om Panjim, och staden har ett bra avloppssystem som sväljer regnvattnet.

Den nya avgångstiden passerades och utan att något plan kunde skönjas. Vi hade ett trevligt samtal med Raghavendra Bavikatti, en indisk småbarnsfar och kärnkraftstekniker, som förklarade många saker i den indiska kulturen och religiösa traditionen för oss.

Utanför sänkte sig ett blodrött solklot mot havet och jag bad till Gud Fader att vi skulle hinna vårt flyg från Mumbai.

Äntligen i luften och två och en halv timme försenade från Goa – men vi har gott om tid i Mumbai så det är lugnt. Gunilla sov snart på sin fönsterplats, jag skådade ut över den röda och brandgula kvällshimlen i väster. Vid boarding blev jag två gånger hindrad från att gå ut på flygplatsen, för att det fattades stämplar på mitt boardingcard och taggen på min kameraväska. Stämplar är viktiga i Indien!

Det var fint att prata med Raghavendra Bavikatti vid gaten. Han verkade vara en klok man och en god far för sina två små barn, sju år och åtta månader. Hans vackra hustru förstod engelska sa han, men talade inte gärna. Jag fick hans mejladress och lovade höra av mig. Familjen skulle på en minisemester till Mumbai där de tydligen fick disponera en lägenhet på företagets bekostnad – tror att de också stod för resan. Förstod inte riktigt vad för slags jobb han hade men han berättade att Indien har drygt tjugo kärnkraftverk och aldrig råkat ut för någon allvarlig olycka. Jag berättade om hur Sverige drabbades av radioaktiv nedsmutsning efter Tjernobyl.

Den långa, planerade väntetiden i Mumbai gick nästan helt åt till att stå i kö, stå i kö, förflyta sig till nästa kö och sen sitta vid gaten och vänta på nästa kö. Terminalen är sliten och full av mänskor. Tydligen ska en ny terminal invigas snart, förhoppningsvis blir flygbytena i Mumbai enklare och trevligare då. Vi hann i alla fall att göra lite sista-chansen-shopping innan det var dags att boarda, på utsatt tid! Och planet lyfte bara 10 minuter försenat! Sen sveptes vi med av natten som rullade ut sig längs klotet. När vi nådde Bryssel efter en obekväm sömn på några få timmar och en bra dansk långfilm – Den Skalliga Frisören, av Susanne Bier – var vi rejält trötta och ofräscha, men glada att välbehållna kliva ner på europeisk mark efter två veckors äventyr i Indien.

Slut!

Publicerat i Indien 2014 | Kommentarer inaktiverade för Farväl Indien!

Farväl Goa!

image

Utcheckade och klara för avfärd, men 3 timmar kvar tills taxin kommer. Vi är ju alltid ute i god tid! Resan hit bokade vi redan i juli, medan den svenska sommaren var som vackrast och varmast. Men i höstens jobbrush blev vi plötsligt senfärdiga. Två veckor innan avresa, mitt i natten 14 december, vaknade jag plötsligt och brutalt med en enda tanke i min skalle, nästa som en uppenbarelse eller åtminstone ingivelse från en högre makt: visum! Det behövs VISUM för inresa i Indien! Lamslagen av denna insikt la jag mig åter på sovarsidan för att senare, när morgonen infunnit sig, ta reda på de faktiska förutsättningarna. Otvetydigt krävdes visum! Och ansökan skulle lämnas i god tid, man skulle räkna med minst 4-5 veckors handläggningstid! Under högsäsong ännu mera – och högsäsong är det ju kring jul. Ansökansproceduren var dessutom relativt komplicerad, med krav på foto i särskilt format, personbevis och elektroniskt ifyllande av ett omfattande formulär, där diverse uppgifter om den egna personen, närstående och förfäder skulle sanningsenligt deklareras.

I detta bokstavliga och bildliga decembermörker såg vi vår hägrande Indienresa försvinna in i ett tomt töcken. Midvinternattens mörker var tungt! Vi började så smått vänja oss vid tanken att häcka fjorton dagar framför täljstenskaminen på Mebius, vattnande julgranens barrande stam och grenar och tomäta kylskåpet.

Men skam den som ger upp så lätt! Än fanns ju tid – om än inte i den omfattning som Indiska Ambassaden stipulerade. Personbevis kunde fixas med e-leg på Skatteverket.se. Bengt på Proffs Foto vid torget kunde momentant fixa foton med rätta mått. Därefter återstod för mig att boka om den förestående Stockholmsresan, så att jag kunde stå vid Cox & Kings kontor när de öppnade på måndag kl 9:00.

Sagt och gjort, försedd med alla nödvändiga handlingar stod jag först i kön och blev snabbt expedierad – men utan löfte om att handläggningen skulle hinnas med. Men bara tre dagar sedan kom glädjande besked via sms och mejl: våra visumansökningar var beviljade och klara att avhämtas!

Så kunde vi fira jul med full glädje och förväntan, tillsammans med familjen och släkten och i god tid återvända till Stockholm för avfärd från Arlanda 28/12. Först till Heathrow, där vi skulle vänta drygt tre timmar på Jet Airways avgång mot Mumbai kl 21:05 lokal tid. Att det inte blev nån avgång förrän dagen därpå vet ni redan om ni följt vår resa på denna sajt.

Och nu är det plötsligt slut! Farväl Indien! Detta märkliga, stora land som väcker så många känslor. Vi har bara sett en pytte-del, som knappast är representativ för hela Indien. Trots att Goa är den rikaste delstaten, med relativt liten befolkning, ser vi många exempel på stor fattigdom, förfall och misär. På stränderna är det vackert och behagligt, nästan paradisiskt, men så fort vi kommer bakom strandlinjen ser vi hur fattigt folk lever och hur ”primitivt” – med våra mått – samhället är. Späda kvinnor bär tunga korgar med sten och cement vid vägbyggen. Det mesta jordbruksarbetet görs för hand, med enkla redskap. Många hus är dåligt underhållna. Det är skräp nästan överallt. Trafiken ter sig kaotisk och livsfarlig. Men trots allt fungerar det! Och människorna möter oss med vänlighet, värdighet och intresse. Visst är det många som först och främst vill sälja något – men många vill prata och nyfikna på vilka vi är. Och jag vill veta mera om Indien; historia, natur, samhällsliv, filosofi, religioner och kultur, politik, framtidsperspektiv.

Så det blir nog fler resor till Indien!

image

Publicerat i Indien 2014 | Kommentarer inaktiverade för Farväl Goa!