Krigsår i Mosjøen

Øyvind stannade hemma i Mosjøen under sommaren 1940. Han fick jobb på järnvägsbygget norr om staden, tjänade 1 krona och 50 öre i timmen – en bra lön på den tiden. Det var svårt att dagligen se tyska soldater och befäl gå in och ut ur hemmet. Visserligen var det disciplinerade människor men de var ändå fiender som ockuperat landet. I början trodde han som de flesta norrmän att tyskarna snabbt skulle bli jagade ut ur landet, med hjälp från England. När tyskarna började bygga baracker och hus var det många som skrattade: vad skulle de ha för nytta av dessa byggnader?! Alla tyskar skulle ju vara ute ur landet inom några veckor! Men den tyska ockupationen bestod – i hela fem år. Det var en svår tid.

Øyvind höll sig borta från staden så mycket som möjligt. Under sommaren drog han ofta tillsammans med andra på fisketur till fjällsjöarna Øvre och Nedre Fipplingvatnet, där de kunde få vara i fred för fienden. Men en gång mötte han där ett tyskt kompani (?) och tvingades av kaptenen att visa vägen till en bondgård. Han nekade men det hjälpte inte.

Det var ändå skönt att vara hemma! Øyvind fick jobb som vikarie på skolan och fortsatte samtidigt att studera teologi, i synnerhet kyrkohistoria. Av sin far fick han olika uppgifter: besöka sjukhuset och tuberkoloshemmet, samt resa ut i faderns stora socken till skolor där han höll andakt. Det blev även tillfälle till fjällturer tillsammans med andra, både pojkar och flickor.

Deras kyrka hade ockuperats av tyskarna, som placerat ryska krigsfångar där. De fick arbeta hårt på olika anläggningar. Varje morgon och kväll kom de förbi prästgården. Det var hemskt att se vilken dålig kondition de flesta av dem hade. Det var strängt förbjudet att ge dem mat, men nu och då smugglades det ändå in mat till krigsfångarna. Det kunde vara riskfyllt. På ett missionsläger i Korgen, där Øyvind deltog, tyckte ledarna – missionssekreteraren Trygve Skauge och pastor Erling Sand – synd om en grupp slovaker som höll till inte så långt från missionslägret. De var mycket undernärda och såg eländiga ut. Några matpaket från missionslägret fann vägen till dessa fångar. En natt rymde en slovak och tyskarna satte genast igång en aktion. Tyskarna upptäckte att det från missionslägret hade lämnats matpaket till slovakerna. Skauge och Sand häktades och fick sona ett månadslångt straff i fängelset i Mosjøen.

Så småningom flyttades de ryska krigsfångarna från kyrkan. En tid senare ville tyskarna använda kyrkan för nya fångar. Sogneprästen Midbøe lyckades hindra det, genom att påpeka att kyrkan var full av löss. Den upplysningen skrämde fienden, som var mycket rädd för löss.

Under hösten 1944 kom stora grupper flyktningar från Finnmarken till Mosjøen. Tyskarna hade satt eld på deras hem och förstört allt som gick att förstöra, till och med ljus- och telefonstolpar, båtar och bryggor. Nu samlades dessa bland annat i Mosjøen. De var så många att sogneprästen fick öppna kyrkan för dem. Øyvind var fortfarande hemma och deltog aktivt i hjälparbetet. Det samlades in kläder och han blev betrodd att dela ut dem tillsammans med en av stadens fina fruar. En dag kom en samekvinna in till klädkammaren. Hon såg bra ut – med det gjorde däremot inte hennes kläder. Den fina frun tog fram en snygg klänning. Jo, den passade! Samekvinnan såg sig i spegeln, förtjust. ”Denna vill jag ha,” sa hon glatt. De packade in den åt henne; hon tog emot paketet, tackade. Men stod kvar. De hade som princip att bara dela ut ett plagg per kund, då det var många som behövde hjälp. Men samekvinnan hade fått ögon på en annan klänning. Hon lade ifrån sig paketet, gick bort till den nyupptäckta klänningen, kände på den – och tittade på dem. ”Jag vill byta!” sa hon. Hon jämförde den röda och den blå – vilken skulle hon ta? Till slut började hon gråta högt och sa, viskande: ”Kan jag inte få båda…?”

”Nej,” sa Mosjødamen, ”vi delar bara ut en klänning till var och en. Du förstår det är så många som kommer hit och ska ha hjälp.”

Men samekvinnan förstod inte. Kunde de inte göra ett undantag? De var tveksamma, men så sa den fina frun med fast, glad röst till Øyvind: ”Du, vi låter henne få båda klänningarna! Vi kan säkert få in flera här i Mosjøen. Jag har själv ett par på vinden som jag vill ge bort.”

Øyvind gick denna höst ofta in i kyrkan. Samerna var mycket religiösa. Han började hålla kvällsandakt för dem. Eftersom de låg eller satt spridda runt omkring i den stora kyrkan talade han till dem från predikstolen, så att de kunde höra bra. Det bodde så många i kyrkan att det blev svårt med sovplatser. En kväll när han steg upp i predikstolen låg en gosse och sov i den, halvt täckt av en filt. Han lade filten bättre tillrätta och höll sedan andakten från koret.

Den stora tillströmningen av folk från Finnmark satte fart på barackbyggandet öster om prästgården. Så småningom kunde en del människor flytta från kyrkan till barackerna. I en barack placerades pensionärer från ett ålderdomshem. Øyvind började ta vägen in till dem. De önskade höra Guds Ord och han delade gärna det med dem. En dag hände något ovanligt. Han hade nätt och jämt avslutat en andakt; stod vid en säng och språkade med en blind gammal gumma. Plötsligt kommer ett tyskt följe in i baracken. Han kände igen en av dem; det var ingen mindre än Joseph Terboven – ”Der Herr Reichskommissar” som han önskade bli titulerad. Av norrmän kallades han ”Norges Onde Ande”. Han kom tydligen för att inspektera denna barackanläggning. Han gick raskt och spänstigt en runda. Då han kom till sängen där den blinda gumman låg steg Øyvind till sidan. Terboven intog hans plats. Gumman som inte kunde se vad som hände trodde att Øyvind tänkt lämna henne och sa därför högt, vänd mot Terboven: ”Gud välsigne pastorn!” Någon reaktion från ”Der Herr Reichskommissar” märktes inte – och Øyvind var lättad när den ”höge herrn” tågade ut.

Den stora invandringen från Finnmark satte sin prägel på stadsbilden. I december blev det stor kommers i Mosjøens affärer, när många ”invandrare” började sina julinköp, många i samedräkter. De fick god hjälp av kommunen och många mosjøbor. Det var tydligt att de nyanlända såg fram mot julen med stora förväntningar, vilket de många kassarna med paket vittnade om.

Under hösten hade Øyvind fått i uppdrag av Norsk Missionssällskap att hålla missionsmöten på Helgeland. Han reste först i Vefsn och Rana. De hade ingen bil längre, den hade tyskarna lagt beslag på. Han fick därför ta bussen till mötena, vilket gick bra. Men snart fick han byta buss mot båt, då han hade ombetts att besöka missionsföreningarna på Helgelandskusten.

Det blev många båtresor och han trivdes på havet och med den underbara naturen. Vackra fjällformationer, som ”De Syve Søstre”, ”Torghatten” och ”Hæstmanøy” var något som han aldrig glömde. Under dessa resor övernattade han alltid i någons hem och fick därigenom god kontakt både med vuxna och barn. Det var ofta flera möten per dag; kvällsmötena samlade mest folk och kunde pågå i tre-fyra timmar. Det blev många sena kvällar innan han kom i säng.

Mot slutet av dessa missionsresor fick han problem. På många ställen togs det upp kollekt till missionen och han blev överraskade över folks stora givmildhet. Många hade egna missionsbössor i sina hem, som innehöll både sedlar och mynt. Alla kollekter och bösspengar skulle Øyvind ta hand om. Det blev ett ständigt räknande av sedlar och mynt och skrivande av kvitton. Det gick ändå an; värre var tyngden i hans redan tunga resväska. Efter en veckas resande formligen böjdes hans rygg av dessa människors givmildhet.