Krigsslutet

Vid krigslutet 1945 satt Øyvind fängslad på Falstad fangleir i Levanger. Nyheter utifrån fick fångarna sällan ta del av, men tack vare en radio i pannrummet fanns ett litet öppet fönster mot omvärlden. En dag i slutet av april fick de höra att biskop Berggrav hade rymt från sitt hus i Asker där han suttit i husarrest sedan 1942. I början av maj flög flygplan, som inte var tyska, över Falstad. Fångarna såg det som ett gott tecken. Ungefär samtidigt kom nyheten om Hitlers död. Den 7 maj fick de det glädjande budskapet: Kriget var slut!

Den stora taggtrådskrönta lägerporten öppnades och de möttes av jublande glada människor. Främst stod uniformerade Röda-Korsare. Mellan hurraropen hölls tal och det sjöngs. Äntligen kunde de sjunga ”Ja vi elsker detta landet som det stiger frem…” En svensk Röda-Korsare höll ett vackert tal.

Av praktiska skäl fick de stanna i lägret till dagen därpå – den 8 maj. De använde tiden till att beskåda lägret från ”insidan”. Nu satt deras väktare instängda i de baracker där de själva nyss suttit som krigsfångar. Nu var det inte så många fångar; de rymdes i en barack.

Redan den 7 maj hade det kommit fram att den tyske kommendanten tagit sitt liv, på sitt kontor. Hans två schäfrar hittades skjutna tillsammans med honom själv. En revolver på golvet vittnade om hur det gått till. De hade tidigare hört att lägret var minerat – kanske kunde hela lägret sprängas i luften med en knapptryckning. De skulle aldrig få veta hur nära en sådan katastrof de varit.

Vid en sista uppställning på apell-platsen hölls tal för att uttrycka glädjen över att kriget var slut och att de nu var fria. Det meddelades också att några av de frisläppta krigsfångarna måste stanna kvar i lägret för att bevaka den tyska bemanningen. De som bodde i Nordtröndelagen och hade kortast väg hem fick ta hand om den uppgiften.

8 maj körde bussar fram till lägerporten. Buss efter buss fylldes. De kördes iväg åt olika håll. Målet för denna första resa som fria människor gick inte till järnvägsstationen i Levanger som de först trott. De fördes istället ut till olika bondgårdar i bygden. Där väntade festmåltid; riktig köttmat med potatis och grönsaker och god dricka till. 700 mätta och glada före detta krigsfångar fick ett nytt minne för livet, tack vare bygdens Röda Kors.

Därefter kördes de med buss till järnvägsstationen i Levanger, där tåget snabbt fylldes av befriade Falstadfångar. Skaror av barn, ungdommar och vuxna med flaggor i händerna sjöng ”Ja vi elsker…” medan tåget började rulla mot Trondheim. Vid varje station stod mycket folk och väntade. Teologen Monrad Norderval fanns med i resesällskapet och fick äran att tala för dem alla.

På stationen i Trondheim mötte ett hav av glada människor. Många väntade att få se en släkting eller vän komma ut ur tåget – och de flesta fick det. Øyvind hade ingen som väntade på honom och slussades därför genast till polisstationen där han tillsammans med andra fick avlägga rapport. Den viktigaste frågan var om de utsatts för våld eller tortyr. Även positiva upplevelser från lägeruppehållet noterades av polisen. Øyvind tog tillfället att säga några uppskattande ord om en polack som kallats för ”Svarten” och hoppades att andra också gjorde det, så att han snart kunde få återse sitt kära Polen.

Uppehållet i Trondheim varade ett par dagar. Øyvind hade problem med inflammation i tungan och ville därför snarast komma ner till sina släktingar i Flekkefjord. På vägen dit fick han vara med om de stora festligheterna i Oslo, då kronprins Olav tågade uppför Karl Johann efter att ha landstigit vid Akershus, upprest i en öppen militärbil för att hälsa till höger och vänster. Folk jublade och grät om vartannat. En ny sång föddes i stundens jubel: ”Seieren er vår, Seieren er vår. Quisling kom till Grini igår.” För Øyvind blev det en dag han aldrig glömde.

När han väl kom till Flekkefjord fick han etablera sig på vinden hos Tante Sally och Tante Thora, hans fastrar.

Varför reste han till Flekkefjord och inte hem till sina föräldrar och syskon i Mosjøen? Det finns inget kort svar på den frågan. Själv ville Øyvind vara uppriktig och berätta om bakgrunden till denna ”avvikelse från det självklara – att genast ha rest hem”. Det kändes vemodigt att göra så, men ändå riktigt.

Huvudskälet för Øyvind att inte åka hem var hans fars ställningstagande till den norska kyrkans handlande under ockupationen. Han gick en annan väg än de allra flesta norska präster. Påskdagen den 5 april 1942 skulle alla präster i kyrkan efter predikan läsa upp skriften ”Kirkens grunn”. I detta viktiga dokument preciserades kyrkans självständighet gentemot staten i andliga frågor. Eftersom den nazistiska staten gång på gång hade satt sig upp mot kyrkan, och senast hindrat domprost Arne Fjellbu i Trondheim att förrätta gudstjänst i sin domkyrka, meddelade prästerna att de nu nedlade sin ämbeten. Av de 699 präster i Norge som var anställda av den norska staten lade 645 ned sina ämbeten. 54 präster valde att stanna kvar i sina ämbeten. Till de senare hörde Øyvinds far, Lars Midbøe.

Detta hade alltså skett på våren 1942. Modern och barnen hade gjort många försök att få sin man och far att lägga ner ämbetet och därigenom följa biskoparnas och det stora flertalet av prästernas viktiga beslut. Men nej. Fadern höll envist fast vid sin ståndpunkt. Han ville fortsätta att tjäna sin kyrka som han alltid gjort. Följderna av detta brydde han sig inte om. Øyvind som hade ständig information från teologiska fakulteten förstod att hans far skulle råka illa ut när kriget var slut. Redan när det blev känt att han kvarstod i ämbetet efter april 1942 var det många som vände honom ryggen. Svårast hade det varit för modern; hon fick sannerligen många svåra stunder. Hennes tappra försök att få sin man att ändra sig lyckade inte. Att lämna honom kunde hon inte tänka sig. Øyvind tyckte det var klokt att hon stannat och att det varit till det bästa för alla.

När nu kriget var slut, krigsfångarna utsläppta och de skulle hyllas som hjältar kände Øyvind att han inte kunde klara av den stora kontrasten. Hans far skulle avskedas från sin prästtjänst, kanske även dömas till fängelse – medan han själv skulle hedras. Det gick inte ihop för honom. De skulle inte längre få ha Dolstad prästgård som sitt hem.

Kanske kunde hans mors gamla dröm om att få flytta till sin barndomsstad Flekkefjord nu bli verklighet. Där hade hans mor många goda vänner och hans far sina släktingar. Den tanken grep fast honom. Han kunde möjligen göra det lättare för föräldrarna att känna sig välkomna i den vackra lilla Sörlandsstaden.

Det visade sig vara rätt tänkt! Under sommaren kund hela Midbøe-familjen flytta till Flekkefjord, där såväl far, mor och syskon blev väl mottagna av släkt och vänner. Under den tiden var Øyvind aktiv i kristet ungdomsarbete och blev ofta kallad att predika i stadens bönhus. När han på hösten flyttade till Oslo för att fortsätta sina universitetsstudier blev det hans far som kallades till bönhusen och några år senare fick han tillstånd att åter  tjänstgöra som präst.