Flytten till Mosjøen

I april 1928 flyttade en nye sogneprest till Mosjøen. Lars Midbøe, min farfar och namne, som fått tjänsten kom med sin familj – hustrun Gustava, sönerna Hans Lasinius (f 1915), Øyvind (f 1917) och Finn Backer (f 1918) och dottern Vesla (Else Gustava, f 1923) – från Hamarøy. Dit hade familjen kommit cirka 8 år tidigare, från Bakke, i närheten av Flekkefjord på Sörlandet.

På Hamarøy hade Lars Midbøe varit ivrig nykterist och ofta deltagit i debatter om alkoholproblem och talat på loge-möten. Han reste gärna till de årliga samlingarna inom nykterhetsrörDSCF6715elsen i Nord-Norge. På ett sådant möte blev han bekant med Martin Hustad från Mosjøen, som informerade om att sogneprest- tjänsten i Vefsen, med församlingarna Mosjøen, Drevja och Grane, var utlysta i Lysningsbladet. Hustad tyckte att Lars borde söka tjänsten. Och så blev det – och han fick tjänsten.Øyvind, min far, som då var 11 år, berättade långt senare att det var svårt att ta farväl av det kära och vackra Hamarøy. Familjen måste dessutom göra sig av med hunden Mose som de höll mycket av. När skottet small blev de alla illa berörda. Men livet måste gå vidare och de tröstade sig med att de kunde få sig en ny hund i Mosjøen.

Familjen flyttade in i Dolstad prestegård, som låg ett par kilometer utanför staden, strax norr om den rödmålade, åttkantade kyrkan. Øyvind noterade särskilt att de kommit till ett hus med elektriskt ljus! Och till en natur med stora, höga barrträd och ett sogn med tre kyrkor och ett kapell. I väst ruvade det höga, långa och kompakta Øyfjellet, som med sina 800 meters höjd stängde ute mycket av solljuset. Under delar av året var solljuset obefintligt; under andra tider steg solen upp två gånger och gick ner två gånger per dygn! Mellan staden och Øyfjellet strömmade älven Vefsna ut i Vefsenfjorden. Fjället, älven och fjorden präglade Mosjøen. Från fjället rasade stenar ner i älven, så att bryggorna i staden skakade. I fjället fanns också en stor klyfta – Trangskaret – där vinden kunde pressas ihop för att sedan med stor kraft kasta sig ner över älven, fjorden och staden och slå båtar, staket och flaggstänger i bitar. Under de 17 år som Øyvind bodde i Mosjøen omkom två fiskare och två barn ute på Vefsenfjorden till följd av dessa kraftiga kastvindar. Han mindes ännu femtio år senare hur han stannade utanför huset där de två drunknade barnen låg, för att de som önskade skulle kunna gå in och se dem. Själv orkade han inte göra det.

För den som var intresserad av fiske fanns mycket positivt i Øyfjellet, Vefsna och Vefsenfjorden. Inne på fjället fanns fina öringvatten. I älven var det gott om lax. Några av de stora forsarna var uthyrda till engelsmän, som kom troget varje sommar och i regel tog upp stora fångster. Ute på fjorden fanns många sorters fisk: torsk, sej, vittling och flundra. Vid några tillfällen kom Øyvind hem med en lax.

De viktigaste fiskeställena för Lars och sönerna Finn och Øyvind blev de många sjöarna uppe mot gränsen till Trönderlag: Majavattnet och Övre och Nedre Fipplingsvattnet.

file_4613x2700_142992Familjen Midbøe, slutet av 1920-talet eller början av 1930-talet, förmodligen i Mosjøen. Främst, från vänster: Finn, Lars, Øyvind, Gustava, Hans. Bakerst:  Vesla.