Handläggare

Jag är HANDLÄGGARE. Det är min titel: handläggare. Känn på det! Vilket ord! Vi har alla händer, som vi lägger här och där, som det passar sig – eller inte. Men vad gör en handläggare?!

En titel brukar ju säga något om vad den som bär titeln gör. Men min officiella titel säger inte mycket om varför jag är här eller vad jag sysslar med.

Och inte blir det bättre av att det saknas en engelsk motsvarighet till ”handläggare”. ”Officer” som vi tydligen ska kallas i internationella sammanhang är i min värld något helt annat, och jag har ju varken fått uniform eller gradbeteckning när jag representerat min arbetsgivare  abroad!

Efter tio år fascineras jag ändå av detta ålderdomliga  och svårbegripliga ord. Och ord är ju något som vi inom vår organisation tar på  största allvar, så det måste ligga en mening i att vi kallas så!

I min ungdom vikarierade jag som skötare och biträde. Då var jag inte riktigt betrodda att arbeta med ord, utan bara med enstaka Bokstäver, som skrevs med trötta tuschpennor på slitna tavlor i Sköljen. Från Bokstavsskötare har jag alltså avancerat till Ordbrukare – och i benådade stunder till Meningsbyggare, då de mödosamt hopsamlade och varsamt tämjda Orden flockats samman till Meningar, som säger något om Helhet, Sammanhang och Vår Ståndpunkt.

Så vad är meningen med ordet, min titel? Bokstavligen?

Som sjuksköterska använde jag händerna mycket påtagligt och konkret: för att känna, hålla, hantera, klämma, binda, linda, sticka, spruta, spola, spjäla.

Men också som Handläggare använder jag mina händer, både konkret och symboliskt och metaforiskt. Jag hälsar på andra, öppnar dörrar, ställer fram stolar, pekar och gestikulerar. Mina händer är också deltagare i de möten jag har med andra! När jag arbetar på egen hand (!) gör jag också en massa saker med mina händer: slår upp, bläddrar, stryker under, anteckningar, skriver rent, skriver om – men framför allt försöker jag ta tag och få grepp om saker, begripa vad andra menar, vända på frågeställningar, vrida på ord, bygga nya meningar. Att granska skrivelser och rapporter är ett mentalt handarbete, precis som att formulera förslag och synpunkter. När jag med min hand skriver ord på ett papper händer saker i huvudet som inte skulle hänt om jag inte skrivit med handen.

Handen är en yttre kroppsdel – men också en väsentlig del av vår hjärna. Det vi fysiskt gör med våra händer gör vi mentalt – eller ”andligt” – med hjärnan. Filosofen Kant kallade handen för ”människans yttre hjärna”. Vi griper med våra händer och be-griper med hjärnan. Fattar du? Och det vi be-griper sitter både i kroppen och i huvudet, i vårt eget inre kosmos av neural kopplingar.

Handen är förmodligen det viktigaste organ människan har – läste jag nyss i en Understreckare av Merete Mazzarella. Det som skiljer Människan från alla (andra) djur är våra händer, med det fantastiska tumgreppet som lagt grund för alla innovationer och tekniska framsteg; för all vår kultur.

Varje hand är unik, ingen är den andra lik. Till och med enäggstvillingar har olika fingeravtryck på sina händer. Det är samma med orden, åtminstone så länge vi har dem i munnen och luften eller på papper – men inte alltid när vi låter maskiner ta hand om dem. När vi människor – handläggare! –  tar hand om Orden kan vi se att de är olika, även när de ser identiska ut. De terminologer som drömmer om entydiga termer och begrepp kommer att bli besvikna – tack och lov! Varje ord och begrepp har en klar och solig framsida – och en skuggiga baksida där språkets ständiga tvetydighet och motsägelsefullhet skapar utveckling så att nya tankar uppstår. Det är i dessa sprickor ljuset sipprar in. De otämjda orden – synonymerna och homonymerna och jargongerna – är våra vänner – fattar ni?! Deras existens befriar oss från tvärsäkerhet.

Vi pratar om ”Digitalisering”.  Digital kommer från engelskans digit (för siffra) som i sin tur kommer från latinets digitus – i betydelsen finger. Begreppet digital kommer alltså indirekt från den gamla seden att räkna på fingrarna, en rent handarbete! Jag ser detta som en påminnelse om att vi inte ska glömma händerna! Sluta peka finger och låt oss alla vara Handarbetets vänner. För det är ju vi handläggare som ser till att saker och ting händer!

Jag ska sluta med en parafras på en strof frånTomas Tranströmer, som hade ovanligt god hand med orden. På något sätt tycker jag att dessa rader ur hans kända dikt Romanska bågar beskriver mitt jobb som handläggare:

”Skäms inte för att du är handläggare, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

(några Tankar vid Dagens Slut, tänkta och framförda vid vår sektionsdag 10 oktober 2016)

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.