Helga från Häljeboda

Nyttan av IT – scener ur en vårdprocess

Denna berättelse skrevs och publicerades 2001, som en del av Landstinget i Värmlands koncept för vårdinformationssystem. 

(Några år efter den djupa ekonomiska krisen i landstinget)

Detta är en framtidsvision men inga tomma fantasier. Den funktionalitet som beskrivs är redan idag till stor del möjlig, men kräver en genomtänkt och tålmodigt genomförd strategi för att bli verklighet inom Landstinget i Värmland. De flesta IT-relaterade begrepp och tjänster som förekommer i berättelsen finns beskrivna i LiVs Koncept för ett nytt Vårdinformationssystem.

Helga från Helgeboda föll från stegen. Hennes fall var tungt, hennes skrik högt. Gubben Oskar for upp från sofflocket, fann sin käpp och stapplade ut på gårdsplanen. Han fann hustrun under äppelträdet, med svåra smärtor i vänstra höften. Han strök henne över kinden, skyndade in och ringde 112.

Distriktssköterskan Eva, som var på bensårsbesök i grannstugan, fick meddelandet från Larmcentralen på sin mobil[1], och hann före ambulansen. Hon svepte filten tätar runt Helga och pratade hon lugnande med henne, medan Oskar kokte kaffe. Hon knappade in Helgas personnummer i sin handdator[2] och frågade om hon fick ta del av hennes läkemedelslista. Helga nickade sammanbitet.

– Har du fått ditt insulin idag? Och Lanacristen? Har du ätit ordentligt?

Helga nickade och frös. Benet värkte, i höften skar en slö och rostig kniv.

Redan innan ambulansen hunnit ut på landsvägen skickade Eva iväg sin vårdbegäran[i] för Helga till Akutmottagningen i Arvika. I det elektroniska formulär, som hon plockat upp i handdatorn, hade hon kort beskrivit händelseförloppet och Helgas tillstånd, fyllt i uppgifter om puls och blodtryck, allmäntillstånd och smärta, om hur mycket morfin Helga hade fått och hur hon reagerat på smärtlindringen. Hon hade också bifogat ett meddelande till Akutmottagningen: ring Oskar så fort Helga undersökts!

Sjuksköterskan Sören höll koll på alla inkommande vårdbegäran på Akuten. Listan på skärmen uppdaterades var 5:e sekund, ett diskret pip signalerade att en ny begäran dykt upp. Två ambulanser var på väg in; en gubbe från Solgården med bröstsmärtor; en tant med misstänkt bruten höft uppifrån Helgeboda. I väntrummet satt sju personer med noterad vårdbegäran och i undersökningsrummen låg ytterligare tre som ännu inte fått en vårdbehovsbedömning[ii]. Nu kom en ny begäran från Vårdcentralen, en kvinna i 40-årsåldern som fått en sena i handen avskuren.

Sören pep på medicinjouren: bäst att de kollade EKG-kurvorna som rasslade in från ambulansen med bröstgubben. Om det visade sig nödvändigt kunde han dirigera transporten direkt upp till IVA, så de slapp ta omvägen om Akuten. Han kollade resursläget[3] på Anestesin; jo, det fanns en narkossyrra tillgänglig ifall de måste intubera. Han plingade henne.

Från sin skärm kunde Sören fördela alla vårdbegäran som kom in till Akuten, och följa vad som hände med dem. Systemet meddelade när en vårdsökandes[4] behov av vård blivit bedömt, och om det blev ett vårdåtagande[iii] eller ett avslag, med eller utan hänvisning. Från översikten kunde man också se var personen befann sig: i väntrummet, i korridoren, på ett undersökningsrum eller på väg till röntgen eller IVA. Alla patienter som registrerades fick ett band med streckkod, som identifierade dem, och när de kom till en ny vårdenhet kunde den som tog emot enkelt scanna av bandet med en streckkodsläsare och därmed registrera ett nytt patientläge. Beläggningslistor och dagscheman uppdaterades direkt från systemet och det förekom faktiskt inte längre att patienter försvann eller blev kvarglömda i undersökningsrum.

Jaquelin, jourhavande kirurg, svepte ljudlöst in på sköterskemottagningen. Hon hade fått ett pip om höfttanten när hon satt och finjusterade några vårdplaner[iv]. Det var Sören som förvarnat henne, och hon hade genast plockat fram Helgas vårdåtagandeöversikt [5]och börjat förbereda en vårdbehovsbedömning. Hon läste distriktssköterskans meddelande, kollade ambulansjournalen och läkemedelsordinationerna, innan skärmen meddelade att Helga rullats in på undersökningsrum 3.

– Du måste titta på handen på Tvåan först! sa Sören. Senan är nog av, det ser riktigt trasigt ut. Jag har kollat resursläget på Centralsjukhuset, men deras handkirurg är på konferens. Det verkar som Kristinehamn har kompetens i eftermiddag, men då gäller det väl att slå till snabbt, eller vad säger du? Spring in och kolla så kan jag preliminärboka.

– Då får du skicka in nån annan till höften på Trean, så länge. Hon är diabetiker, jag har beställt ett blodsocker, plus de vanliga inkomstproverna.

Undersköterskan Ulrika satt redan på sängkanten hos Helga på Trean. Så fort Sören noterat vårdbegäran och gjort den första vårdbehovsbedömningen med aktuell problemställning – ”misstänkt höftfraktur” – hade Ulrika fått ett meddelande på sin handdator. Akutmottagningen hade ett väl beskrivet vårdutbud[v], där så gott som varje kontaktorsak eller problemställning kunde kopplas till någon inledande vårdtjänst, t ex ”Initialt omhändertagande av misstänkt höftfraktur”. I vårdtjänsten ingick bl a att se till att patienten så snabbt och skonsamt som möjligt placerades i en säng, att det misstänkt brutna benet stadgades upp med kuddar och att patienten informerades lugnt och sakligt om vad som skulle ske härnäst. Allt detta presenterades överskådligt i vårdplanen i handdatorn. Bedömning av smärta med hjälp av VAS-skala, kontroll av temp, puls och blodtryck fanns också med, liksom Jaquelins beställning av blodsocker och andra prover, och Ulrika passade på att ta proverna på direkten. Hon hade arbetsmomenten i ryggmärgen, men använde naturligtvis ändå vårdplansverktyget för att pricka av det som skulle göras och registrera resultaten.

– Ingår en kôpp kaffe i vårdutbude erat? frågade Helga.

– Tyvärr… Du kanske måste opereras idag, och då får du inte dricka. Men jag ska höra med doktorn när hon undersökt dig.

Så fort Jaquelin undersökt Helgas onda ben skickade hon iväg röntgenremissen. Det hade varit många och långa diskussioner på sjukhuset om Akuten själv skulle få boka tiderna på röntgenavdelningen, men eftersom alltfler akutremisser kom från primärvården och de mobila teamen, hade man enats om att radiologerna själva skulle göra prioriteringarna, eftersom de hade helhetsgreppet. Nu när en professionell vårdbegäran – det man förr kallade ”remiss” – kunde länkas till vital information om patientens vårdåtaganden gick det snabbt för radiologerna att värdera och prioritera en inkommen vårdbegäran.

När vårdbegäran till röntgen gått iväg fick Jaquelin upp Ulrikas fråga på skärmen. Jovisst, operationen skulle säkert inte bli förrän nästa dag, så Helga fick gärna dricka en kopp kaffe. Nu återstod ett arbetsmoment innan nästa beslutspunkt[vi]: att ringa maken Oskar och berätta hur det var ställt med Helga. Jaquelin klickade på numret. En enda signal gick fram innan Oskar svarade.

På röntgenavdelningen hade eftermiddagslugnet lägrat sig. Röntgensjuksköterskan Marie var ensam kvar, men i Torsby fanns jourhavande radiolog, som strax skulle få upp Helgas genomlysta höftled på sin skärm.

Marie scannade[6] av Helgas armband och fick genast upp den aktuella vårdbegäran på sin skärm. Helga ryckte undan armen.

– Dä va fäll inte hanna di sku rönnke…

Marie log och förklarade för Helga hur det fungerade nuförtiden.

– Ja, dä ä jämt sôm på Konsum, en ä sôm en fläskkôttlätt inpacka i folie.

Den digitala bilden med alla sina megabyte av information färdades blixtsnabbt utmed landstingets elektroniska motorväg. Marie tänkte på den gamla tiden, då man måste ringa in bakjouren från hemmet. Det kunde bli lång väntan för patienter med svår smärta. Nu fanns alltid någon tillgänglig, även om det var mitt i natten. Genom det nationella avtalet om telemedicinsk resursförsörjning[7] kunde man snabbt få utlåtande från den främsta expertisen, inom olika specialområden, när så behövdes.

På Akuten hade Lena löst av Sören i Sambandscentralen. Utlåtandet från radiologen i Torsby plingade till och Lena aktualiserade Helgas vårdplan. En vårdbegäran till Operation låg färdig och väntade, liksom en beställning av Omvårdnadsplats till Vårdplatsblocket.

– Ska jag verkställa? frågade Lena Jaquelin, som just sprang förbi.

– Visst, bekräftade Jaquelin efter en hastig titt på skärmen. Jag måste ta hand om skallen på Fyran så länge…

– Aj, aj vad det är trångt… Det verkar som Femman har den enda platsen, på två-sal, och det är ju en gubbe. Lena ögnade igenom beläggningslistorna för alla de fyra vårdavdelningarna. ”Sök ledig vårdplats” hade bara gett ett enda futtigt napp. Spörs om de kan flytta om lite, vi kan ju inte skicka hem Helga…

Samtidigt plockade anestesiologen Arnold upp Helgas operationsanmälan på sin skärm. Han skummade igenom hennes läkemedelslista, labproverna, de senaste EKG-na och vårdplanerna. Det behövdes några kompletteringar, bl a ett nytt EKG, innan han träffade henne. Sen behövde han besked från ortopeden om vilken operationsmetod som var aktuell.

Det var stimmigt på Akuten, fullt med folk i väntrummet och på sköterskeexpeditionen hade Lena fått upp ångan. Hon log snabbt mot Arnold och höll upp en bromsande hand.

– Ett ögonblick bara, jag ska kolla om de kan borra en skalle i Säffle ikväll, annars får vi skicka en virrig gubbe till Örebro.

Hon sökte på resurser: ”kompetens för trepanation”. Skärmen bekräftade den vaga förhoppning hon hyst – det fanns en kirurg i Säffle som just kommit tillbaka från ett vikariat på Neurokirurgen på Akkis. Ibland vill man jubla!

Snabbt formulerade hon en elektronisk förfrågan. Det var ingen formell vårdbegäran, men ett smidigt sätt att bereda väg för en sån, och ett allt vanligare sätt att hjälpas åt. Efter några tunga år av ömsesidig misstro hade man nu lyckats bygga upp ett fungerande samarbete inom länskliniken, och då hände det paradoxala: genom att dela med sig till de andra blev varje del starkare!

Under tiden hade Arnold själv letat upp kirurgjouren på bemanningsöversikten och stegat iväg till Jaquelin inne på ett av undersökningsrummen.

Lena lutade sig tillbaka i stolen och slöt ögonen medan hennes förfrågan tuffade iväg ut i cyberrymden. Hon tänkte på hur hennes inställning till datorer och IT hade förändrats under de senaste åren. Från början tyckte hon det var ett jävla skit – SK-IT! Varför lusa ner avdelningar och mottagningar med otympliga, dyra apparater, när personalen sprang som skållade råttor mellan behövande patienter, och aldrig räckte till?! Varför lägga miljoner på avancerade IT-system när sjukvården höll på att förblöda?!

Nu kändes det som om IT blivit en naturlig del av vardagen, ja nästan som en förlängning av vårdpersonalens nervsystem! De nya IT-systemen, som börjat införas mitt under den svåra ekonomiska krisen i början av tjugohundratalet, och som fått flera politiker och verksamhetschefer att gå i taket, hade hjälpt en splittrad vårdorganisation att börja kommunicera. Vårdenheter som gått i otakt och dragit åt olika håll, och inte reflekterat särskilt mycket över det gemensamt bästa, började utväxla information. Man kunde ta del av varandras Vårdutbud, och se att i Torsby gjorde man si, i Kristinehamn så, och i Säffle på ett tredje vis. Man kunde jämföra och se hur vårdutbudet utvecklades och förbättrades. Man kunde snabbt och enkelt överblicka vilka resurser som fanns och hjälpas åt när det behövdes. Den information man behövde fanns tillgänglig direkt – man slapp ägna tid åt att leta, ringa runt och fråga. När man skickade en patient till en specialenhet följde informationen smidigt med. De allt vanligare telemedicinska konsultationerna innebar att man faktiskt inte ens behövde skicka patienten; patient och vårdpersonal kunde sitta på hemorten och resonera med specialisten på skärmen.

Datorn pep. Säffle kunde borra skallen ikväll, det var bara att beställa en bil! Lena läste in stolthet och glädje i svaret från kirurgen: om det var operatörens lust att utmärka sig eller en mera osjälvisk tillfredsställelse över att kunna bistå en nödlidande värmlänning kunde kvitta, huvudsaken var att gubbens hjärna kunde räddas.

Det verkade vara svårare att hitta en sängplats åt Helga, men Britta på Nian meddelade att hon hade en manlig patient som kunde behöva Femmans speciella stroke-kompetens, så om de kunde tänka sig att byta…? Lena klickade tillbaka ett instämmande och hoppades att Kerstin på Femman var lika positiv.

Jaquelin och Arnold hade konfererat om Vårdåtagandeplanen för Helgas höftledsfraktur. Ortopeden i Karlstad, som skulle komma upp och operera imorgon bitti, hade studerat bilderna och valt operationsmetod, Arnold hade ordinerat pre-medicinering och anestesimetod och nu hängde det på Jaquelin att prata med Helga och koppla in rehab-teamet och kommunen.

Jaquelin hade tyckt det var knöligt med alla vårdplaner och vårdåtagandeplaner som skulle göras. Hur skulle man i förväg kunna planera, när det var så många osäkra faktorer med i bilden? Operationen kunde misslyckas, operatören kunde bli så försenad att hela programmet försköts, patienten kunde bli knall-dålig, eller vadsomhelst. Hur skulle man då kunna sitta och planera insatser långt fram i processen, när man inte visste utgången av de första stegen? Var det meningsfullt? Och vilken tid det måtte ta!

Hon hade tänkt så, men gjorde det inte längre. Det handlade om hur man planerade. Det gällde att vara förutseende, men inte fastlåst. Att vara strukturerad och samtidigt flexibel. Att hålla sig på den enkla nivån, inte krångla till saker i onödan.

Nu hade hon en vårdåtagandeplan för Helga: en lista på arbetsmoment, som skulle utföras inom de närmsta timmarna, några viktiga beslutspunkter, som måste passeras och som ledde till några slutsatser som måste dras. När det var dags för nästa beslutspunkt kunde hon be systemet om förslag på lämpliga arbetsmoment; välja, vraka och anpassa bland dessa – och så växte vårdplanen fram, steg för steg, som ett navigeringsinstrument och som ett stöd för den dokumentation som måste göras. Numera slapp man faktiskt nästan allt det betungande efterarbetet. Högarna av journaler som skulle dikteras och signeras var borta och istället växte dokumentationen fram, som en naturlig del av det direkta arbetet med patienten.

Man satte tydliga mål för det som skulle göras. Mål som formulerades tillsammans med patienten och som blev ett slags avtal: det här ska vi tillsammans försöka uppnå. Som för Helga nu: det primära var naturligtvis att fixera frakturen i höften och återställa hennes rörlighet i leden och i benet. Sen gällde det att hon skulle komma upp och stå och gå. Efter några dagars mobilisering skulle hon börja träna på allvar; om en vecka skulle hon vara hemma igen; nästa höst skulle hon kunna plocka äpplen. Målen var riktmärken, mot dem kunde man utvärdera det man gjorde.

Just som Jaquelin signerat första versionen av vårdåtagandeplanen för Helga flimrade ett meddelande upp på hennes skärm: Bukfallet på Tvåan hade tappat tryck och var på väg in i chock. Hon rusade dit.

Syster Susanne tog emot Helga på Avdelning 9. Helga hade fått kontinuerlig smärtlindring ända sen Eva gav första sprutan hemma i trädgården, och hade inte särskilt ont, så länge hon låg stilla. Droppet sipprade sakta in i hennes vänsterarm och hon mådde ganska bra. Susanne satte sig på sängkanten och frågade lugnt och stilla om både det ena och det andra. Hon noterade Helgas svar i sin handdator.

– Hôss ôrker du skrive i denne lille mockapär’n?

– Det är faktiskt inte så mycket jag behöver skriva. Vi har bestämt vilka frågor som är viktiga att få svar på, och de finns inlagda i vårt datasystem och jag behöver bara skriva in själva svaret. Sen har ju olika personer lagt in uppgifter efterhand, som jag bara behöver kolla att de stämmer. Du berättade ju för doktorn på akuten om din sockersjuka och hur du skött den, så nu behöver jag bara komplettera lite grann. Förr i världen skrev vi på papperslappar och sen in i journalen. Det tog det en faslig tid att dokumentera allt som vi gjorde, nu gör vi det direkt och det går i ett nafs.

– Så du töcker dä ä bra mä dissa datorera, da?

– Ja, nu funkar det faktiskt jättebra, men i början var det knöligt. Det bästa är att vi snabbt kan få fram uppgifter från andra ställen. Om det tillexempel kommer en patient från ett vårdhem så kan vi ta del av de aktuella anteckningarna därifrån – om patienten har lämnat sitt medgivande, förstås. Vi kan se vilka mediciner hon fått, vad hon brukar äta för mat, om hon skött magen eller om det är nått annat speciellt vi behöver tänka på.

– Ja, dä ä allt bra kônstitt…!

– Hur då, menar du?

– Jo, att allt dette kan fare omkring i backen å lufta, å att dä kan bli nåe vetitt å’t. Dissa nôllera å ettera – hôss hôller I orning på’råm.

Susanne skrattade.

– Ingen aning! Men det fungerar, och det är det viktigaste… Du verkar förresten vara väl insatt!?

– … för e kärring i min ålder, mener du? Ja, du vet doter-dotra ä tocken wäbbreddaktör i Stockhôlm å ho skicker mäjl te gôbben å mej stup i kvarten. Jo, dä ä faktiskt välditt rolitt, å vi ha att fått läre oss å använne dissa apparatera. Men nu trur jä att du får hjälpe mej mä ett bäcken…

Kvart i sju övergick Natten till Morgon. Nattpersonalen tog ett gemensamt, djupt andetag när Dagen svepte in, nyduschade och väldeodererade, med sömnen kvarhängande i ögonvrårna. De flesta kastade några snabba, genomträngande blickar mot den stora bildskärmen på avdelningsexpeditionen, där Natt-Doris satt beredd vid tangentbordet. IT-systemen hade inte minskat behovet av personliga rapporteringstillfällen, men gjort dem effektivare och framförallt säkrare. Nu såg hela arbetslaget samma översiktsbild, alla planerade arbetsmoment som skulle utföras under dagen fanns listade och fördelade och var och en kunde, när det behövdes, gå in och hämta fram den information man hade behörighet till. Det behövdes inte längre handskrivna block i rockfickorna eller lösa lappar med identifierbara uppgifter om patienter, diagnoser och behandlingar.

Susanne kollade snabbt igenom de aktuella vårdplanerna för sin sex patienter. Det var en som fått extra smärtstillning under natten, två som hade temp nu på morgonen och en farbror som ramlat ur sängen vid halv-två. Helga verkade ha sovit skapligt och var redo för operation.

Operationsavdelningen presenterade sitt resursläge i olika vyer: en översikt över beläggningen i de olika operationssalarna; en lista på dagens planerade operationer – utan identifierbara patientuppgifter – och en översikt över de olika operatörernas och operationssköterskornas dagsschema.

När Susanne knäppt fram Helgas vårdplansöversikt kunde hon snabbt se den specifika operationsplanen: 7:30 var det dags för pre-medicinering på vårdavdelningen, 7:45 skulle Helgas rullas upp till op-avdelningen, tvättas och göras klar för anestesi och 8:15 skulle operationen påbörjas. Susanne kunde direkt se vem som var operatör, vilka sjuksköterskor som assisterade och vilken anestesisköterska som var ansvarig.

När Helga rullades ut från operationssalen hade det mesta av den information som skulle sparas redan gått in i informationssystemet; puls, blodtrycket, syrgasnivå och andra mätvärden som anestesisjuksköterskan ansvarade för hade registrerats direkt från den elektroniska mätutrustningen; uppgifter om operationsmetod, materiel, blödning och tidsåtgång hade noterats direkt i operationsplanen. Operationsberättelsen behövde bara kompletteras med några få ord, som operatören dikterade direkt in i ”datorjournalen[8]”.

På Uppvakningsavdelningen kunde man följa verksamheten inne på Operation genom en översiktsbild på en stor skärm. Man kunde se hur lång tid som återstod av de pågående operationerna. Om en operation blev försenad framgick detta omedelbart. På samma sätt kunde vårdavdelningarna se läget på Uppvakningen. Överlämnandet mellan de olika vårdenheterna fungerade smidigt och det var sällan några köer eller väntetider.

Redan innan operationen hade en vårdbegäran gått iväg till Rehab-teamet. Så fort operationen var slutförd uppdaterades[9] Rehab-remissen automatiskt och Bill, den ansvarige sjukgymnasten, fick en signal om detta. Han begärde en vårdåtagandeöversikt och kunde snabbt avgöra vilket rehabiliteringsprogram som verkade mest lämpligt för Helga. Han skapade en Vårdplan för rehabilitering, som var kopplad till Helgas Vårdåtagandeplan för höfttrauma. Rehabiliteringsplanen förutsatte samverkan mellan Rehab-teamet och Vård-teamet på avdelningen som Helga hörde till. Bill planerade några inledande arbetsmoment och bad samtidigt ansvarig sjuksköterska att medverka i samplanering. Efter några minuter fick han svar från Susanne på Nian, som bekräftade behovet av samplanering och samtidigt öppnade Helgas aktuella Omvårdnadsplan för Bill. Från varsin plats skissade Susanne och Bill på varsin samordnade vårdplan, som de skulle presentera för Helga så fort hon hämtat sig från operationen.

På mottagningen i Charlottenberg hade distriktsköterskan Eva fått ett elektroniskt svar på den vårdbegäran som hon skickat från Helgas trädgård. Samtidigt fick kommunens sjukgymnast en preliminär förfrågan om rehabilitering i hemmet för Helga, när hon kom hem om beräknade fyra dagar. Birgitta, sjukgymnasten, satte upp Helga på sin bevakningslista och passade därefter på att växla några ord om henne med Eva, som satt nästan mitt emot.

– Det är tur att vi inte har slutat prata med varandra, bara för att vi har fått ett bra IT-stöd, sa Eva. Birgitta nickade instämmande.

Helga, som var en stark och pigg dam, repade sig snabbt efter operationen. Från avdelningen skötte man det mesta av vårdplaneringen tillsammans med kommunen via det sammankopplande vårdinformationssystemet. Dagen innan Helga skulle åka hem tittade sjukgymnasten Birgitta förbi och hälsade på henne. De gick tillsammans igenom planen för den fortsatta rehabiliteringen och Birgitta ordnade samtidig med beställning av de hjälpmedel som Helga skulle behöva. Birgitta hade en liten bärbar dator, varifrån hon direkt kunde skicka en beställning till hjälpmedelscentralen, och omgående få en bekräftelse på att såväl toaförhöjningen som strumppådragaren och de två gå-bockarna var tillgängliga och skulle levereras nästa dag.

– Du kanske vill låna en Info-box också, så att du kan gå ut på webben och kolla din personliga vårdplan?

– Dä behövvs inte, gôbben å jä ä redan ôppkôppla. Men du kan få vise hôss jä ska navigere för te å hitte rätt.

Några veckor efter att den framgångsrika rehabiliteringen avslutats fick Helga ett meddelande via e-post:

Hej Helga!

Hoppas du har det riktigt bra! Jag vore tacksam om kunde hjälpa till med utvärderingen av våra vårdinsatser, genom att logga in på din personliga sjukvårdssida och följa dem instruktioner du får där. Klicka bara på den här länken: www.liv.se/inlogg så kommer du rätt!

Tack för hjälpen!

Susanne, sjuksköterska avd 9.

Noter:
[1] Mobiltelefoner används redan idag inom kommunernas hemsjukvård. Via mobiltelefon kan man bl a ta emot och skicka textmeddelanden, s k SMS. Utvecklingen inom mobil telefoni går snabbt och mobiltelefoner liknar alltmer datorer.

[2] Handdatorer är små och lätta. Bildskärmen kräver speciella gränssnitt. Inmatning sker genom pekdon eller röststyrt….

[3] Resursläge = sammanställning av de resurser som finns tillgängliga vid ett visst tillfälle, t ex vårdgivare med speciell kompetens, medicinsk utrustning, lokaler.

[4] Vårdsökande = en person som det framställts en vårdbegäran för; av personen själv (Privat vårdbegäran) eller av annan vårdgivare eller juridisk person (Professionell vårdbegäran).

[5] Vårdåtagandeöversikt = sammanställning över samtliga tillgängliga vårdåtaganden och deras vårdåtagandeplaner för en patient. Översikten kan innehålla såväl avslutade som aktuella och planerade vårdåtaganden.

[6] Scanning = med hjälp av skärskilda inläsningverktyg, t ex streckkodsläsare, kan information läsas in direkt i systemet. Streckkoder kan t ex identifiera en person/patient, ett provrör eller annan materiel.

[7]Nationella avtalet om telemedicinsk resursförsörjning finns inte, men är en tänkbar möjlighet för att öka samverkan inom sjukvården.

[8] Med ”datorjournal” avses den journalpliktiga information som hanteras av och lagras i Vårdinformationssystemet. Med hjälp av röstinmatning kan den dokumentationsansvarige själv tala in det som ska dokumenteras.

[9] Att information uppdateras innebär att inaktuell information ersätts med aktuell och kompletteras med ny information. En vårdbegäran kan t ex innehålla information om att en viss operation är planerad, men ännu inte genomförd. När operationen gjorts kan man ”fylla på” vårdbegäran med operationsresultat och annat av betydelse.

[i] Vårdbegäran. Det som sätter igång en vårdprocess. Kan vara Privat eller Professionell. Avser alltid endast en person. Riktas till en vårdenhet.

[ii] Professionell bedömning av vårdbegäran och behovet av vård för att lösa det problem som ryms i den. Utförs av en professionell vårdgivare av någon kategori. Avser ett eller flera uppfattade tillstånd. Vårdbehovsbedömning kan göras med eller utan närvaro av den person som bedömningen gäller. En remiss – professionell vårdbegäran – kan bedömas av mottagande vårdgivare utifrån de uppgifter remissen innehåller, ev. tillsammans med annan vårdinformation om personen.

[iii] Vårdåtagande innebär att en vårdgivare vid en vårdenhet åtar sig att ge vård till en person, som varit föremål för en vårdbegäran och en vårdbehovsbedömning. Personen har genom utfallet av vårdbehovsbedömningen blivit Patient. Ett vårdåtagande avser ett eller flera uppfattade tillstånd, som vårdgivaren/vårdenhetens har kompetens och förmåga att bistå personen (patienten) med.

[iv] Vårdplan är den sammanställning av de vårdtjänster och arbetsmoment som planeras i ett vårdåtagande. Ett vårdåtagande kan innehålla flera vårdplaner, som ryms i en vårdåtagandeplan. Varje plan har sin ansvarige vårdgivare.

[v] Vårdutbud är varje vårdenhets beskrivning av de tjänster som kan utföras, enligt en given struktur. Vårdutbud består av Vårdtjänster, som i sin tur består av Metoder med Arbetsmoment, som kan vara Interna eller Externa. Varje Vårdtjänst har en ansvarig vårdgivare. Vårdtjänster har ett Syfte.

[vi] Beslutspunkt. En vårdprocess kan sägas bestå av ett antal aktiviteter, som leder till en beslutspunkt, som avgör vilka följande aktiviteter som ska utföras.