I september 1940 återvände Øyvind till Oslo för att fortsätta sina studier. Det var en svår och påfrestande tid. I Øyvinds anteckningar finns inte mycket skrivet om tiden från hösten 1940-43.
I september 1943 hade Øyvind och en kamrat, Christoffer Johnsen från Bergen, tänkt gå upp till ämbetsexamen. De läste flitigt, satt i läsesalen från 8 till 19, även några gånger på söndagar. En söndagmorgon när allt var klart för examen kom de genom universitetsparken och kände lukten av brand. Inne i läsesalen låg en mängd musikinstrument utspridda över golvet. De fattade inte vad som hänt, men plötsligt kom två tyska officerare in och frågade vad de sysslade med. Øyvind Ioch Christoffer förklarade att de förberedde sig för en viktig examen. Framför dem på bordet låg några böcker. En av officerarna tittade i en av böckerna som handlade om Martin Luther och sa högt: ”Aha, Martin Luther! Gut, gut!” Sedan tågade de ut och de båda studenterna drog en lättnadens suck.
Hur farligt de levt denna söndagsförmiddag förstod de först senare. Under natten hade en brand uppstått i universitetsaulan. Det skulle ha varit en provaktion från tyskt håll för att få skäl att stänga universitetet. Efter branden sökte tyskarna syndabockar. De ville ge sken av att norrmän i motståndsrörelsen skulle ha anlagt branden. Øyvind och Christoffer, som satt ensamma på universitetet denna morgon och upptäcktes av de tyska officerarna, kunde mycket väl ha blivit dessa syndabockar. De tackade Gud för att de slapp undan. Kanske hade boken om Luther räddat dem.
En tid senare stängdes universitetet och det blev ingen examen för Øyvind och hans kamrat. De blev mycket besvikna, men fick snart annat att tänka på. Den dag universitetet stängdes omringade tyska soldater hela området och anhöll samtliga studenter som var där. De två kamraterna hade på morgonen i läsesalen hört att universitetet skulle stormas och att de genast borde lämna området. Det uppstod många rykten under denna tid, och de var sällan sanna, men studenterna i den teologiska läsesalen tog ryktet på allvar och kom sig blixtsnabbt iväg. Bara några minuter senare, när han gick förbi Grand Hotel, möttes Øyvind av tyska soldater som marscherade mot universitetet.
En präst som Øyvind kände berättade för honom att tyskarna tillfångatagit alla studenter de hittat – tillsammans ca 700. Och de sökt efter dem som lyckats komma undan. Christoffer och Øyvind var i farozonen och måste genast gå under jorden. Tack vare bekanta lyckades Øyvind och några andra hålla sig undan i flera veckor, i ett lönnrum hos en fru på Oslos västkant. Kurirer kom med matvaror, kläder och färska nyheter. En dag kom en präst och fotograferade alla fem studenter som höll sig gömda. Han skulle försök ordna nya pass. På de pass de då hade stod ”student” eller ”studerande”, vilket var livsfarligt och kunde leda till att de skickades till koncentrationsläger. Efter några dagar dök prästen upp igen, med nya, äkta pass – mycket lika de gamla men med nya titlar: ”evangelist” istället för ”student”. Med denna bibliska titel skulle Øyvind och de andra nu kunna färdas fritt i landet, sa prästen.
Efter ytterligare några veckor i Oslo, i något större frihet, bestämde sig Øyvind för att ta tåget hem till Mosjøen. Tyskarna hade slutat leta efter studenter och de löpte inte längre någon större risk att bli häktade. Han tog ett varmt och tacksamt farväl av fru Marie Berhoft som varit deras husmor och satte sig på tåget.