Tillfångatagen

Några gånger deltog han i så kallade ”misjonsstevner”. Dit kom i regel flera talare och ganska många åhörare. En dag i början av januari 1945 kom han till Dönna utanför Helgelandskusten för att medverka i ett stort misjonsstevne. Många människor från Dönna och öarna omkring mötte upp. Av talarna kände han bäst pastor Erling Sand och missionssekreteraren Trygve Skauge. Det blev enligt Øyvind ”en givande samvaro. Guds ord förkunnades klart och rent. Folk blev gripna.”

Efter att mötet avslutats stod han tillsammans med några andra utanför lokalen. En okänd man kom fram till dem och frågade om Øyvind Midbøe fanns där. ”Ja, det er meg,” svarade Øyvind. Mannen tog ett par steg närmare, såg allvarligt på honom och sa: ”Jag är länsman och har kommit för att häkta Er!”

”Häkta mig,” svarade Øyvind förvånat. ”Varför det?”

”De tyska försvarsmyndigheterna söker efter Er,” sa mannen. ”Ni får följa med mig till Nesna!”

Han blev inte skrämd för han anade varför han skulle i fängelse. Dagarna innan han lämnat Mosjøen hade hans bror Finn sagt att han snarast måste komma sig över till Sverige. Skälet var att Finn genom sitt arbete i polisväsendet hade fått en svår sak att utreda, där tyska soldater var inblandade. Øyvind förstod nu att hans bror hade flytt – och att han själv, utan rättegång, skulle sättas i fängelse för detta. Så hade tyskarna ordnat lagen. Länsmannen gjorde bara sin plikt och han fick underkasta sig ockupationsmaktens orättvishet. Det enda han kunde göra var att försöka förändra resan och slippa följa med till Nesna och i stället genast bege sig till Mosjøen. Länsmannen var till en början ovillig att gå med på detta, men efter att de talats vid en stund sa han att om Midbøe lovade att genast vid ankomsten till Mosjøen anmäla sig till polisen där, skulle han få resa utan polisvakt och slippa följa med till Nesna. Øyvind blev glad för detta, tog farväl av sina missionsvänner och reste hem med första anlöpande båt.

Väl hemma gick han till polisen. En dag fick han på sig för att ordna med reskläder med mera. Redan på kvällen blev han hämtad och spärrades in på en vind i ett vanligt hus nära älven Vefsna. Helt ensam låg han den natten. Kallt och mörkt var det. Han bad Gud om stöd och hjälp. Vad som skulle ske med honom var ovisst. Han hoppades innerligt att han inte skulle skickas till Tyskland.

Dagen efter tog hans föräldrar farväl. Det var en tung stund både för dem och för honom. Hans gode vän Per Amdam kom med sin sovsäck, som han skulle få med sig. Hans mor hade packat ryggsäcken med allt hon ansåg att han hade bruk för: matbestick, handdukar, tvättklutar med mera, samt en del kläder.

Polisen körde honom till järnvägsstationen, där tyska soldater tog över kommandot. Han blev anvisade en så kallad ”hästvagn”. Den fylldes av fångar, de flesta var norrmän. Den nord-norska dialekten hördes runt om honom. Där fanns några få pallar och bänkar att sitta på, men de flesta stod eller satt på golvet. När dörrarna stängdes blev det halvmörkt i vagnen.

Tåget stod kvar på stationen en god stund. De innestängda fångarna började språkas vid. Men när tåget satts igång skakade och bullrade hästvagnen de satt i så kraftigt att det var svårt att konversera. Många av fångarna var trötta, så även han. De försökte sova men lyckades dåligt.

Det var svårt att följa tågets gång, men så länge de befann sig i långa Vefsendalen hade han på känn vilka stationer tåget stannade vid. Men de kunde inte se ut så det blev mest gissningar. De långa stigningarna upp till Majavattnet gav honom någon vägledning. När det sen bar utför förstod han att de lämnat Nord-Norge och kommit till Nord-Tröndelagen.

Under resan funderade han över vart han skulle hamna; i fängelse eller koncentrationsläger; i Norge eller i Tyskland. Han hade hört att de fångar som kallades ”gisslan” – den beteckning han själv fått – slapp lindrigt undan. De hade ju inte gjort något ont – och hade ingen dom på sig. En nackdel var att de måste sitta kvar tills det blev fred. Det kunde bli flera år om det ville sig illa.

Äntligen var de framme i Trondheim. Alla i vagnen kommenderades ut. Det blev uppställning och framåt marsch. De kom snart fram till lastbilar som väntade. Sedan bar det i väg till Vollans kretsfängelse som låg inne i själva Trondheim. Här skulle de alltså ”inackorderas”.

Början av fängelselivet var chockartad. I små grupper fick de nyanlända fångarna stå med näsan mot en vägg inne i en förhall. Hur länge de stod där kunde han inte minnas; kan hända en timme. Mycket trötta blev de. Uniformerade tyska fångvaktare och ett par officerare höll till i ett rum bredvid. Äntligen ropades hans namn upp. Han fördes in till ett rum med bord och skrivmaskiner och en personal bestående av tre tyskar. Inskrivningen gick snabbt. Han fick ta med sig en del av sitt bagege, men tyvärr inte sovsäcken och inte matbesticken. Det skulle snart visa sig vara en stor nackdel.

Fängelset var vid denna tid överfyllt. De nyanlända fördes upp till en vind. Där uppe fanns redan ett fyrtiotal fångar. Han kunde inte minnas att där fanns några sängar. De fick ligga på golvet, med halm under sig och tunna, slitna filtar över sig. De fick kissa och bajsa i några stora hinkar. Om morgon var de överfyllda. Små bäckar hann krypa fram över det sluttande vindsgolvet innan alla vaknat. Det hände några gånger när han vaknade att han trampade med fötterna i en sådan bäck – det var inte alls behagligt.

Ordningen för fångarna var i detta fängelse:

  • Väckning klockan 6.
  • Ner till duschen i källaren.
  • Uppställning.
  • Fördelning av arbetsuppgifter.
  • Ut på arbetsplatsen cirka kl 7.
  • Tillbaka till fängelset ca 17-18.
  • Instängda på vinden kl 19 – 6 på morgonen.

Under den långa arbetstiden fick de äta en gång; oftast soppa. Om söndagarna hade de mindre arbete och var för det mesta inlåsta på vinden. Maten var då lite bättre. Det hände att de till och med fick äta fisk. Han mindes särskilt den första söndagen fisk serverades på vinden. Sitt medbragda matbestick hade inte fått tillstånd att använda. Det låg kvar i ryggsäcken tillsammans med sovsäcken och en del andra prylar. När han skulle äta den förnämliga fiskmiddagen hade han varken kniv eller gaffel. På vinden fanns inget som kunde hjälpa honom. Han sökte efter någon träbit men hittade ingen. Måste äta fisken med fingrarna. Då stod plötsligt en av de två tyska vakterna vid hans sida, gestikulerade med armarna och skrek in i hans öron: ”Haben sie nicht Kultur?” Han svarade inte men var helt klar över på vilket håll kulturen saknades.

Första gången han var nere i källaren för att duscha tillsammans med de andra fångarna betedde sig en av fångarna märkligt, tyckte han. Utan vidare tog den andre hans handduk och torkade sig. Han såg nog förvånad ut, för den andre sa: ”Så skönt att du har handduk; vi är många här som inte har det.” Han fick därefter ständigt ”låna ut” handduken till några av sina medfångar.