Lars och Gustava Midbøes mellanson Øyvind hade hösten 1939 flyttat till Oslo för att studera till präst. När Norge ockuperades i april 1940 blev han kvar i huvudstaden utan möjlighet att kontakta sina föräldrar i Mosjøen. Först i mitten av juni kunde han påbörja resan hem – på cykel tillsammans med en annan ung man från Mosjøen, Johan Finnskog.
De startade måndag 17 juni hos Øyvinds morföräldrar i Nøtterø i Vestfold, cyklade till Horten och tog färja över till Moss, där de uppsökte bokhandeln för att fråga efter en gemensam bekant, Randulf Sørensen, men han hade redan rest hem till Mosjøen. Därefter blev det en mödosam och spännande resa via Oslo och Eidsvoll, upp genom Hedemark och Gudbrandsdalen. Från Otta till Hjerkin kunde de ta tåg över Dovrefjell. När de nått Trondheim 20 juni tog de in på hotell Gimle, åt en bastant middag och kröp tidigt till kojs, trötta och slitna. Fredagen fick bli en vilodag, med eländigt väder, kall vind och regn. Ändå mötte de bekanta från Mosjøen, först en fru Klingenberg, vars man var sjökapten och hade varit med och kämpat mot tyskarna utanför Oppdal. Lite senare mötte Øyvind en skolkamrat från Mosjøen, Knut Thomassen, som följde med till hotellet och berättade detaljerat från striderna i Nord-Norge. Mosjøen hade undgått bombningar, men några mil söder om staden hade det varit kraftiga drabbningar. Flera norska soldater hade omkommit, ett par av dem kände Øyvind väl. Och en annan skolkamrat, Tobias Skog som var militärflygare, hade skjutits ned under ett luftanfall mot Berlin.
De cyklade vidare. I Hommelsvik såg de 15 sjöflyg på fjorden. Vid Vernes stod några byggnadssnickare nära vägen och arbetade. Øyvind kände igen en av dem: Harald Skille som var jämnårig med honom. Hans far var byggmästare i Mosjøen, hans mor folkskollärare. Harald var kände för sitt stora fågelintresse och sin enastående förmåga att härma fåglars läten. De pratade en stund, Harald berättade bland annat att en ungdom från Mosjøen hade omkommit vid en tågresa.
I Lavanger åt de en god valbiffsmiddag. Drygt tre timmar senare cyklade de in i Steinkjer.
De hade hört i Trondheim att staden var illa skadad – men de blev ändå chockade. Det mesta de såg var ruiner. Stora och små hus, skolan och kyrkan låg i stenhögar. De kunde knappt tro sina ögon. Efter en kopp kaffe på ett provisoriskt kafé cyklade de vidare norrut.
Bild: Et utbombet Steinkjer: Nordsia i Steinkjer. Kornsiloen var et av få bygg som ikke ble ødelagt (Foto: Bernt Flikke/Foreningen gamle Steinkjer [1940])
Vid Rödhammar slog de läger för natten. Vädret hade blivit hyggligt, men under natten kom det åter kraftiga regnskurar. Det rann in vatten i tältet, men ryggsäckarna höll tätt så de kunde sätta på sig torra reskläder. Efter tre mil kom de till den stora Namsen-brua, där älven brusade på högvarv. Innan Grong fick Johan punktering och när de åkte fram mot Grong-bron hejdades de av tyska officerare. De visade sina pass men det räckte inte. De togs med till en barack där de förhördes om varifrån de kom och om de varit med och kämpat mot tyskarna. Efter en stund kunde de fortsätta till Trones där de köpte mjölk och åt medhavt bröd. Det kom tyska soldater som ville prata med dem, men Øyvind och Johan var inte upplagda för det. De lämnade stället snabbt och kom fram till Brekkvasselv ut på kvällen. Där tältade de för natten.
Dagen efter passerade de äntligen gränsen mellan Trønderlagen och Helgeland och kunde lättade – men svettiga – andas ut. De var nu på resans högsta punkt, tog farväl av Namdalen och hälsade den långa och storslagna Vefsendalen välkommen Nu var Øyvind i sin fars pastorat. Bara tio mil kvar till Mosjøen! På vägen ner genom dalen stannade de några gänger för att köpa något att äta och dricka, men de lyckades inte hitta något – allt var utsålt i affärerna. På bondgårdarna var höskörden i full gång. Ingen hade tid att hjälpa två cyklande, hungriga pojkar. De ökade farten. Väl hemma skulle de få äta sig mätta.
Cykelturen vidare mot Mosjøen gick utan bekymmer. De kom fram vid 19-tiden. Glädjen var stor. Allt var bra med både Øyvinds och Johans familjer. Øyvinds bror Finn och syster Vesla hade kommit hem för en vecka sedan. Finn hade deltagit i striderna utanför Narvik. Han hade bland annat varit tillsammans med prosten Skjeseth som deras far var god vän med. Finn hade lyckligtvis kommit undan kriget i norr utan skador. Systern Vesla hade varit stationerad i Bodö och upplevt de hemska bombningarna den 24 maj.