Tidigt lördag eftermiddag sitter vi åter på en svettig flygterminal och väntar på försenat flyg. Jet Airways fligth från Goa till Mumbai skulle ha avgått 16:10, vilket ändrades till 17:00 och nu 17:55, men det verkar inte osannolikt att det blir ytterligare förseningar. Vårt plan från Mumbai till Bryssel går 02:05 så vi borde ju hinna. Men blir det även förseningar på den fligthen lär vi väl missa anslutningen i Bryssel och riskera att fastna där. Jet Airways håller på att bli Njet Airways.
Jag påstår att indier är dåliga organisatörer men Gunilla – min kloka följeslagerska på livsresan – hävdar att de bara har ett annat sätt att organisera. Resultatet är i alla fall mycket köande och väntan. När vi först kom hit, i god tid, och köat ett bra tag vid incheckningen, fick vi visserligen våra boardingcard för hela resan till Stockholm, men fick inte lämna in vårt bagage. För det skulle vi köa ytterligare en gång, 45 minuter senare. Sen sitter vi vid gaten och väntar, Gunilla studerar Röda Boken medan jag omväxlande lägger patiens, läser Lars Anderssons Ljus från ingenstans och skriver gnälltext till min blogg.
Enligt vår taxichaufför har det gått mycket dåligt för Goa de senaste åren, med minskande tursim och hög arbetslöshet. På väg till flygplatsen passerade vi ett stort varv, eller en uppläggningsplats för gamla uttjänta fartyg. De användes tidigare för att transportera järnmalm från gruvor här i Goa. Idag är gruvorna stängda och fartygen ligger på stranden och rostar sönder. Politikerna är korrumperade, blir valda genom att betala okunniga väljare på landsbygden och gynnar bara intressen från andra delar av Indien.
Själv hade vår chaufför tidigare jobbat med elektronik, på ett kabel-teve-företag, men då han inte fick den löneförhöjning han krävde sa han upp sig och skaffade med bankens hjälp en bil för att köra taxi. Han har en hustru som är utbildad sjuksköterska men nu hemma och tar hand om de två barnen, en son på fem som redan börjat i en bra skola, och en dotter på tre. Han trivs som taxichaffis, träffar många intressanta människor och lär sig mycket. Men han sitter för mycket still – och han är ganska rund om magen. Som ung var han en duktig fotbollsspelare, mittfältare, spelade i delstatens landslag om jag uppfattade honom rätt. Men han ådrog sig knäskador och måste sluta. Igår hade han oss som enda kund, med en inkomst på 1500 rupier, idag hade han uppehållit sig hela förmiddagen utanför vårt Inn, och skulle väl knappast få någon mer körning. Det är lite turister i Goa nuförtiden. Och än värre blir det förstås under regnperioden, särskilt från juli till oktober. I juni kommer en del turister för att se på regnet, som tydligen är mycket vackert. Regnperioden är ett ekonomiskt problem då det inte kommer några turister – det är bara att ligga kvar i sängen och titta på teve enligt vår sagesman. Men i övrigt brukar inte Goa ta någon större skada av regnet; det är bra avrinning tack vare de två floder som rinner ut i Arabiska Sjön på var sin sida om Panjim, och staden har ett bra avloppssystem som sväljer regnvattnet.
Den nya avgångstiden passerades och utan att något plan kunde skönjas. Vi hade ett trevligt samtal med Raghavendra Bavikatti, en indisk småbarnsfar och kärnkraftstekniker, som förklarade många saker i den indiska kulturen och religiösa traditionen för oss.
Utanför sänkte sig ett blodrött solklot mot havet och jag bad till Gud Fader att vi skulle hinna vårt flyg från Mumbai.
Äntligen i luften och två och en halv timme försenade från Goa – men vi har gott om tid i Mumbai så det är lugnt. Gunilla sov snart på sin fönsterplats, jag skådade ut över den röda och brandgula kvällshimlen i väster. Vid boarding blev jag två gånger hindrad från att gå ut på flygplatsen, för att det fattades stämplar på mitt boardingcard och taggen på min kameraväska. Stämplar är viktiga i Indien!
Det var fint att prata med Raghavendra Bavikatti vid gaten. Han verkade vara en klok man och en god far för sina två små barn, sju år och åtta månader. Hans vackra hustru förstod engelska sa han, men talade inte gärna. Jag fick hans mejladress och lovade höra av mig. Familjen skulle på en minisemester till Mumbai där de tydligen fick disponera en lägenhet på företagets bekostnad – tror att de också stod för resan. Förstod inte riktigt vad för slags jobb han hade men han berättade att Indien har drygt tjugo kärnkraftverk och aldrig råkat ut för någon allvarlig olycka. Jag berättade om hur Sverige drabbades av radioaktiv nedsmutsning efter Tjernobyl.
Den långa, planerade väntetiden i Mumbai gick nästan helt åt till att stå i kö, stå i kö, förflyta sig till nästa kö och sen sitta vid gaten och vänta på nästa kö. Terminalen är sliten och full av mänskor. Tydligen ska en ny terminal invigas snart, förhoppningsvis blir flygbytena i Mumbai enklare och trevligare då. Vi hann i alla fall att göra lite sista-chansen-shopping innan det var dags att boarda, på utsatt tid! Och planet lyfte bara 10 minuter försenat! Sen sveptes vi med av natten som rullade ut sig längs klotet. När vi nådde Bryssel efter en obekväm sömn på några få timmar och en bra dansk långfilm – Den Skalliga Frisören, av Susanne Bier – var vi rejält trötta och ofräscha, men glada att välbehållna kliva ner på europeisk mark efter två veckors äventyr i Indien.
Slut!