Utcheckade och klara för avfärd, men 3 timmar kvar tills taxin kommer. Vi är ju alltid ute i god tid! Resan hit bokade vi redan i juli, medan den svenska sommaren var som vackrast och varmast. Men i höstens jobbrush blev vi plötsligt senfärdiga. Två veckor innan avresa, mitt i natten 14 december, vaknade jag plötsligt och brutalt med en enda tanke i min skalle, nästa som en uppenbarelse eller åtminstone ingivelse från en högre makt: visum! Det behövs VISUM för inresa i Indien! Lamslagen av denna insikt la jag mig åter på sovarsidan för att senare, när morgonen infunnit sig, ta reda på de faktiska förutsättningarna. Otvetydigt krävdes visum! Och ansökan skulle lämnas i god tid, man skulle räkna med minst 4-5 veckors handläggningstid! Under högsäsong ännu mera – och högsäsong är det ju kring jul. Ansökansproceduren var dessutom relativt komplicerad, med krav på foto i särskilt format, personbevis och elektroniskt ifyllande av ett omfattande formulär, där diverse uppgifter om den egna personen, närstående och förfäder skulle sanningsenligt deklareras.
I detta bokstavliga och bildliga decembermörker såg vi vår hägrande Indienresa försvinna in i ett tomt töcken. Midvinternattens mörker var tungt! Vi började så smått vänja oss vid tanken att häcka fjorton dagar framför täljstenskaminen på Mebius, vattnande julgranens barrande stam och grenar och tomäta kylskåpet.
Men skam den som ger upp så lätt! Än fanns ju tid – om än inte i den omfattning som Indiska Ambassaden stipulerade. Personbevis kunde fixas med e-leg på Skatteverket.se. Bengt på Proffs Foto vid torget kunde momentant fixa foton med rätta mått. Därefter återstod för mig att boka om den förestående Stockholmsresan, så att jag kunde stå vid Cox & Kings kontor när de öppnade på måndag kl 9:00.
Sagt och gjort, försedd med alla nödvändiga handlingar stod jag först i kön och blev snabbt expedierad – men utan löfte om att handläggningen skulle hinnas med. Men bara tre dagar sedan kom glädjande besked via sms och mejl: våra visumansökningar var beviljade och klara att avhämtas!
Så kunde vi fira jul med full glädje och förväntan, tillsammans med familjen och släkten och i god tid återvända till Stockholm för avfärd från Arlanda 28/12. Först till Heathrow, där vi skulle vänta drygt tre timmar på Jet Airways avgång mot Mumbai kl 21:05 lokal tid. Att det inte blev nån avgång förrän dagen därpå vet ni redan om ni följt vår resa på denna sajt.
Och nu är det plötsligt slut! Farväl Indien! Detta märkliga, stora land som väcker så många känslor. Vi har bara sett en pytte-del, som knappast är representativ för hela Indien. Trots att Goa är den rikaste delstaten, med relativt liten befolkning, ser vi många exempel på stor fattigdom, förfall och misär. På stränderna är det vackert och behagligt, nästan paradisiskt, men så fort vi kommer bakom strandlinjen ser vi hur fattigt folk lever och hur ”primitivt” – med våra mått – samhället är. Späda kvinnor bär tunga korgar med sten och cement vid vägbyggen. Det mesta jordbruksarbetet görs för hand, med enkla redskap. Många hus är dåligt underhållna. Det är skräp nästan överallt. Trafiken ter sig kaotisk och livsfarlig. Men trots allt fungerar det! Och människorna möter oss med vänlighet, värdighet och intresse. Visst är det många som först och främst vill sälja något – men många vill prata och nyfikna på vilka vi är. Och jag vill veta mera om Indien; historia, natur, samhällsliv, filosofi, religioner och kultur, politik, framtidsperspektiv.
Så det blir nog fler resor till Indien!
